Birgit Nilssons resa på nära håll
År 2005 bodde Elisabeth Meyer-Topsøe tidvis hos paret Birgit Nilsson och Bertil Niklasson i Bjärlöv strax utanför Kristianstad. Ibland låg en, ibland båda, på lasarettet och hon var kattvakt. Hon inleder sin biografi med Birgit Nilssons död och begravning, ett ämne som de båda många gånger hade talat om. Hon dog på juldagen. I över två veckor lyckades man hemlighålla det, vilket torde vara närmast unikt för en så världsberömd person.
Begravningen ägde rum den 11 januari i stillhet hemma i Västra Karups kyrka på Bjärehalvön med ett fåtal inbjudna. Den förrättades av församlingens pastor Fredrik Westerlund. Elisabeth Meyer-Topsøe sjöng Elisabeths bön ur "Tannhäuser" av Wagner (en favorit för båda) och Griegs "Jeg elsker dig" (på önskemål av Bertil). Och så två psalmer och den vanliga ritualen. Inga tal. När kistan bars till föräldragraven ösregnade det.
"Vi samlades kring graven och när kistan sänktes ner fick vi möjlighet att kasta en sista blick på den. Det såg ut som om den grät när de tunga regndropparna hamrade mot kistlocket och de röda rosorna." Fredrik Westerlund har berättat att TT ringde för att få dödsfallet bekräftat. Han svarade: "Ja, hon är både död och begraven".
De centrala kapitlen i biografin handlar sedan om den lantliga barndomen och den tidiga drömmen om att bli sångerska, de tio åren med Operan i Stockholm och den internationella karriären.
Birgit Nilsson kunde som bekant sjunga innan hon kunde gå. Båda föräldrarna uppmuntrade till en början hennes intresse. Men efter hand satte sig far Nils på tvären, särskilt sedan hennes sånglärare Ragnar Blennow talat om för henne att hon skulle bli en "storsångerska". Hon var enda barnet och skulle ta hand om fädernegården tillsammans med lämplig man.
Men med mor Stinas välsignelse begav sig 1941 "hemmadottern", som efter konfirmationen inte fått fortsätta till realskola och gymnasium, till Stockholm. Hon sökte till Kungl. Musikhögskolan och kom in som nummer ett av fyrtioen sökande.
Med det var inte allt frid och fröjd. På Operan råkade hon ut för snorkiga chefer och ett par sånglärare som riskerade att skada hennes röst. Den förste, Joseph Hislop, hånade henne för hennes enkla ursprung och kallade henne för "dum som en bonde". "Jag tror” - skriver Elisabeth Meyer-Topsøe - ”att efter det kränkande bemötandet framhöll Birgit tvärtom livet igenom sin lantliga bakgrund". Och hon insåg snart att den enda lämpliga sångläraren var hon själv.
Efter en första tid av osäkerhet och oro fick hon efter hand ett fint samarbete med regissören Göran Gentele, dirigenten Sixten Ehrling och operachefen Joel Berglund.
Under sina tio år med Stockholmsoperan skaffade sig Birgit Nilsson en solid bas för sin internationella karriär som gjorde att hon redan var bekant med en rad operor som sedan sjöng runt om i världen, till en början plötsliga inhopp, som "röstmördarrollen" Lady Macbeth som hon klarade galant, men sedan Salome av Richard Strauss – hennes stora genombrott i Stockholm 1954, Sieglinde och Brünnhilde i tre av de fyra operorna i "Ringen" och alla de andra Wagnerrollerna med den främsta av de alla, Isolde som hon skulle sjunga mer än 200 gånger. Och Puccinis Tosca och Turandot, ett par andra av hennes "signaturroller".
Även mycket Verdi, uruppföranden av två nutida verk, Paul Hindemiths "Mathis der Maler" och Rolf Liebermanns "Penelope". Och allra sist i operakarriären den krävande och komplicerade rollen som Färgarhustrun i "Kvinnan utan skugga" av Richard Strauss.
Elisabeth Meyer-Topsøe har en sällsynt förmåga att kort och koncist informera läsarna om innehållet i en opera innan hon går in i själva produktionerna och kryddar med väl valda citat av svenska och utländska recensenter. En pedagogisk gåva till glädje för såväl inbitna operaälskare som den kulturellt intresserade allmänheten.
Vid övergången till den internationella avdelningen skriver hon dock: "Att i detalj redogöra för Birgits operakalender blir i fortsättningen allt besvärligare. Ekorrhjulet snurrar allt hastigare och det är i det närmaste omöjligt både för mig och säkerligen också för läsarna att hänga med i svängarna. Därför nöjer jag mig i fortsättningen med att göra nedslag bland hennes otaliga engagemang."
Särskilt uppmärksammar hon de stora operahusen, Wiener Staatsoper, Covent Garden i London, La Scala i Milano och i USA inte bara Metropolitan i New York utan också Chicago, San Francisco och Los Angeles. Där sjöng hon i 34 av landet 50 delstater.
Ett av kapitlen i biografin har rubriken "Den räddande ängeln". Ängeln var Max Günther, en ung tysk pianist, en varm beundrare av Birgit Nilssons sångkonst. Vid mitten av 70-talet hade konserter som Birgit Nilsson gav inte fått lika entusiastiskt mottagande som tidigare. Det var recensioner som var vänligt beklagande, fyllda av stor empati. Det var inte fallet i Aftonbladet för 23 april 1978 där Göran Rosenberg och Annette Kullenberg i en stort uppslagen artikel på flera sidor i ett närmast hatiskt tonläge ondgjorde över att Birgit Nilsson fortfarande reste omkring och sjöng.
Hösten 1977 träffade den unga musikstuderande Elisabeth Meyer för första gången Birgit Nilsson i Hamburg och sjöng upp för henne med Max Günther vid pianot. Hon visste då ingenting om deras nära bekantskap. Max Günther, som fortsatt var en odelad beundrare av Birgit Nilssons sångkonst hade också märkt vad recensenterna påpekade. Han hade vunnit hennes förtroende och de gick sedan under lång tid igenom hennes konsertprogram med resultatet att hon återfick sin tidigare skärpa och glans.
Max Günther är inte nämnd i Birgit Nilssons självbiografi. Elisabeth Meyer frågade henne en gång henne varför. Hon svarade att hon hade velat ha honom med, men han, som hela tiden under deras bekantskap varit mycket diskret, bad att hon inte skulle nämna honom. Under arbetet på biografin hittade Elisabeth Meyer ett tiotal brev från Max Günther bland det material som Bertil Niklassons släktingar efter hans död 2007 skickat till Birgit Nilssonarkivet på Kungliga Biblioteket.
Elisabeth Meyer-Topsøe, som också haft en internationell karriär som operasångare och nu är professor i sång vid universitet i Trondheim, berättar också utförligt om Birgit Nilssons tid som "aktiv pensionär", till stor del med en omfattande brevväxling mellan Birgit-Bertil och familjen Topsoe. En del brev är daterade Kristianstad, alltså från Bjärlöv.
Den store dirigenten Zubin Mehta har förklarat: "Jag kan inte tänka mig någon som är mer lämpad att teckna ett personligt porträtt av Birgit Nilsson än Elisabeth Meyer-Topsøe".
Biografi
Elisabeth Meyer-Topsøe
”Birgit – från västra Karup till Metropolitan”
Översatt av Tom Sandberg
(Bonnier Fakta)