Effektfull motståndshandling

Räihäs styrka är att han inte skriver med en så kallad unik röst. Här saknas metaforer, liknelser och tekniker som präglar en egen stil. Men texten fattas inte personliga erfarenheter: gymnastiklektionerna i grundskolan, att hela tiden dra i sina kläder och rätta till dem, att bli omringad och urinerad på. Att minnas våldet mot den egna kroppen. Att bära det med sig. Att bära kroppen, som chikanerats, men trots det aldrig hemfalla åt revanschism, egna våldsfantasier, hämndaktioner.

Oavsett aktualitetsgrad är det en fantastisk bok, tyglad och skarp, präglad av bildning och vindlingar. Citatet står i fokus, läsningen av andra, oftast mera kända författare och fränder. Inte som ett språkmaterialistiskt eller postmodernistiskt spel, snarare som en ständigt pågående resa mot vidgade insikter, självförståelse, verklighetsfördjupning. I informationsrutan står det i brist på bättre ”lyrik”, fast frågan är om Freke Räihä inte uppfunnit en egen genre.

En annan fråga är om han, såvitt boende i Stockholm och utgiven på ett mera etablerat förlag, redan inte hade räknats in bland de främsta. För den som följt svensk litteratur de senaste decennierna kan man säga att han är som en lugnare och sakligare Johan Jönson, befriad från sagdes offensivlusta och vänsteroppositionella aggressivitet. Därmed möjligen också sagt att Räihä ibland kan verka en aning temperamentsfattig. Men det är en randanmärkning, dessutom med rätt sympatiska konnotationer – här behövs inga hot om våld, inga järnrör.

Med tanke på SD:s korta men lika mörka som tydliga förflutna har det förstås betydelse att Räihäs bok redan på omslaget och kontinuerligt inne i texten tar fasta på det minnesarbete som ”Röster från Ravensbrück” utgör. Ett minnesarbete som för läsaren till lägren och dödandet. Till flyttfågeln som envisas med att flyga över lägret, trots att den likt vilken nyliberal som helst är fri att flyga vart den vill.

Nog är det en ödets ironi att arkivet från Ravensbrück är inhyst i Lund, staden där SD:s nuvarande partitopp för 25 år sedan skapade fundamentet för den bruntonade högernationalism som nu alltså eskalerat till ett ”kulturkrig”.

Och nog är det sorgligt att var fjärde människa i trakterna kring där Räihä bor numera röstar på dessa echaufferade kulturkrigare. Som hade väljarna inget förstått av historien, verkligheten, världen. Om att vara likgiltig inför andra människor, inför andras lidande.

Men när Räihä med stöd av Simone Weil skriver ”att det småborgerliga riktar in sig på ett långsamt, fortlöpande och obegränsat framsteg” klarnar bilden. Och sedan orden som förklarar vad vi står inför: det tar inte slut förrän det småborgerliga ”innesluter allt och kväver, förgör, allt annat”. Som i Ungern, kanske än värre.

Bland alla de författare som inbjuds till Freke Räihäs bok hör för övrigt Imre Kertész. Ett svep över de närmare hundra aktiverade samtalspartnerna ger namn som Olof Lagercrantz och Herta Müller, Montaigne med essäerna och Hédi Fried. Mara Lee och Margaret Atwood, Gunnar D Hansson och Osip Mandelstam. Gertrude Stein och Edouard Glissant, Jamaica Kincaid och Inger Christensen. Hannah Arendt, Göran Greider, Paul Celan. Maurice Blanchot, Harry Martinson, Wislawa Szymborska. Pierre Bourdieu, Marina Tsvetajeva, Stig Dagerman. Rilke och Primo Levi, Joan Didion och Katarina Frostenson, Kjell Espmark och Sara Stridsberg. Mest överraskande är Marilyn Monroe.

För den som likt undertecknad sysslat med litteraturen och konsten mycket länge – och blivit hotad av nazister för, just det, första gången för 25 år sedan – är självfallet en del av det Räihä diktar skåpmat: konst upprepar konst, konsten skapar konstens konventioner, språket står ibland i vägen. Men det finns en plikt att tala, även om bristerna. Om förlusterna, människans tillkortakommanden. Och en livsvisdom kan knappast bättre sammanfattas än så här: ”För att förstå den andra måste du förstå att du också är den andra.”

Men i SD:s paradisdröm om det enkla och naturgivna finns ingen plats för komplikation, tvivel, avancerad litteratur och kultur. Sverigedemokraterna verkar vilja kriga mot allt det som miljarder människor världen över mödosamt lärt sig: förståelse, samarbete, respekt. SD vill istället krig och segrar – man behöver inte äga absolut gehör för att höra historiens pukor och marscher. Det ser dystert ut för Skåne, Sverige.

Freke Räihäs ”Vittnesbörda” utgör en stillsam och klipsk motståndshandling i skymningens tid.