Helena Thorfinn: Helena Thorfinn: ”Did he really do that?”

Det är min första reaktion när jag i veckan läser ännu ett bedrövligt inlägg i debatten om Svenska Akademien hemma i Sverige. Jag sitter i soffan med öppen mun och handen för munnen. Som jag ofta gör när presidenten här i staden, Donald Trump, har gjort något nytt och helt galet.

Did he really do that? har blivit en återkommande hälsningsfras här.

Nu är det dags för en så kallad disclaimer. Eftersom jag nu kastar mig handlöst ut i debatten kring Svenska Akademien så är det läge att berätta allt. Jag är inte gift med en enda av dem, inte ”ledsagare” ens, jag skulle med svårighet hitta huset de träffas i på torsdagarna. Jag har inte vid ett enda tillfälle fått pengar från dem, har bara lite bittert konstaterat att det nästan bara är ”stockholmsförfattare” som kommer ifråga.

Och det är också bara ”stockholmsförfattare” som verkar komma in i Akademien, förresten. Varför är inte Sveriges bästa författare från Lund – Sigrid Combüchen – där till exempel? Jag känner inte personligen någon i Akademien, det närmaste jag kommit är att råka sitta bredvid Ebba Witt-Brattström (som i sin tur sov bredvid Horace Engdahl i 25 år) på en och annan förlagsfest, men hon brukar snabbt lämna mig och uppsöka intressantare stockholmsförfattare att skvallra med.

Däremot har jag vid flera tillfällen när jag bodde i Stockholm på 80-, och 90-talen blivit varnad för en viss Kulturprofil. ”Alla” visste att honom skulle man hålla sig långt borta från, ”alla” visste att han tog sig friheter och var ”slemmig”. Att Horace Engdahl för något år sedan valde att offentligt utnämna denne man till sin förebild och ’en sann gentleman’ var faktiskt den första Did he really do that? Bland många av oss som redan då visste vem Kulturprofilen var.

För jag tror nämligen att det är Trump ligger bakom krisen i Akademien. Åtminstone indirekt. Med Trump har det blivit legitimt att med hätsk ton vräka ur sig vilka utsagor som helst; skarpa, elaka attacker och en total frånvaro av ansvarsutkrävande och självreflektion.

Horace Engdahls attack på Sara Danius i Expressen i veckan liknar på många sätt Trumps attacker på Hillary Clinton under valrörelsen här. Oförblommerat aggressivt, förolämpande, drypande av kvinnoförakt men också svävande. ’Crooked Hillary’, kallade Trump henne, men ledde aldrig i bevis vad det egentligen var som var så förfärligt. Han bara körde på och lyssnade inte på motargument. Detta samtidigt som han själv stod upp till armhålorna i korruption och tvetydigheter, vilka vi snart kanske kommer att begripa vidden av.

’Sämsta sekreteraren någonsin’, kallade Horace Sara Danius, samtidigt som det var under Horace vakt som övergrepp, jäv och läckage florerade som mest, och att mycket av den kris som fått hanteras av Sara Danius härrör från Horace herravälde. Did he really do that? Har karl’n inga spärrar, ingen heder i kroppen? Undrar vi alla med handen för munnen. Helt enkelt – har han lärt av Trump?

Trump har förminskat sexuella övergrepp bland sin personal och själv skrutit med att han har privilegiet att ”grab them by the pussy” – en direkt parallell till Horace osynliggörande av Kulturprofilens beteende, både i text och tal. Män med privilegier, helt enkelt, Donald och Horace, som själva väljer vad som ska viftas bort. Vift, vift, min kompis Kulturprofilens beteende, och vift, vift en bandinspelning som svart på vitt visar mitt kvinnoförakt.

Och sedan det här med jäv och nepotism. Trumps dotter Ivanka och hennes skuldsatte man? Vift, vift. Finansiering av Horaces kompis fina Klubb? Vift, vift.

Och deras kompisar Mike Pence och Sture Allén som hjälper till att vifta och bekräfta deras position. Lagar, regler, stadgar, rättssamhälle? Vift, vift. Sådant står vi över. Inget som hotar våra privilegier ska få diskuteras eller bli betydelsefullt. Istället full attack framåt samtidigt som vi vägrar svara på frågor om de ofta motstridiga, orimliga och förljugna uttalanden vi själva gör.

Således har det nu i Akademien uppstått en situation som i mycket liknar vad Trump hetsat fram här i Washington DC, där man talar om att landet faller isär. Demokrater mot Republikaner, Sara Danius-falangen mot Horace Engdahl-falangen. Kvinnligt mot Manligt. Familjer som inte kan fira jul ihop längre. Polarisering, en avsaknad av mitten, gift som sprids i det gemensamma dricksvattnet och en dysfunktionell dialog. Misstroende i alla riktningar och kompromisser som ses som svaghet. Ingen som vill mötas i mitten.

När Lotta Lotass i veckan gick ut och manade till besinning, så föreföll det mest sött. Hon föreslog att alla skulle sätta sig ner och samtala och be varandra om ursäkt. Som i en fungerande familj. Som vuxet folk gjorde innan Trump. I en anda av samförstånd och det gemensamma bästa.

Och man kan ju alltid hoppas. För vi andra, vi som fortfarande tror på regler och uppförandekoder, som tror oss ha lite heder i kroppen och vill ha svar på våra högst legitima frågor. Vi vet uppriktigt sagt inte vad vi ska göra annars. Vi står bara där med handen för munnen och säger till varandra: Did he really do that?