1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Svängigt men spretigt om demokratins betydelse

”Vinnaren tar allt” är en föreställning mitt i tiden och om tiden, med Åsa & Gertrud bakom huvudberättelsen. Med The Cardigans Nina Persson som centralgestalt har förhandsintresset har varit stort. Kulturjournalisten Anders E Larsson var på plats under fredagens premiär.
Thomas Öberg i ”Vinnaren tar allt”.
Foto: Mats Bäcker

Demokratin och folkstyret firar 100 år i Sverige i år. Med sex månader kvar till valet tar ”Vinnaren tar allt” tempen på demokratins välmående. Föreställningen som regissören Hugo Hansén har att handskas med är en hybrid, som nog i grunden ändå är en låtkavalkad som anpassats och infogats i ett politiskt och nutidsorienterat narrativ. En kabaré med en orolig kärna, där populismens framsteg skapar bekymmersrynkor, som bärs upp av ett fenomenalt tajt och lyhört band och sketcher signerade Åsa Asptjärn och Gertrud Larsson.

Själva bilden fylls ut av ett antal namnkunniga och profilerade artister ur olika discipliner – i första hand sångare och rappare, eftersom grunden är och förblir musiken – men även (delvis sjungande) skådespelare och en något malplacerad nycirkusartist tar plats bland scenens flyttbara byggnadsställningar. Magdi Saleh ikläder sig rollen som Demokratin (han bär för klarhetens skull en t-shirt där detta står tryckt), en i föreställningen tråkig pojkvän som lämnas av Nina (Persson, från Cardigans, som i princip spelar sig själv). Under resan stöter vi och hon på såväl kameleontiskt populistiska fresterskor, nättroll och representanter från statsbärande instanser som Massmedia, Facket och Vetenskapen.

Initiativet till ”Vinnaren tar allt” kommer från Medborgarbandet, med Nina Persson och Gudrun Hauksdottir i spetsen, och föreställningens dramatiska kurva är nog så tydlig, med den oglamourösa demokratins återupprättelse och andra chans som slutpunkt. Uppbyggligt och påpassligt inför stundande valrörelse, som säkerligen lär få en och annan av oss att tappa tron på människans förmåga till ett sansat och sakligt samtalsklimat när alla försök till avancerade resonemang dränks av högljudda populistiska propåer: enfrågeplakat som triggar vår kortsiktiga tillfredsställelse.

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på ystadsallehanda.se, appen MinYA och e-tidning mån-lör. Endast 79 kr första månaden! (ord pris 179 kr)

Föreställningen iscensätter själv detta när första aktens kända popartist (Veronica Maggio) presenteras som ett underhållande avbrott från mainstream medias (MSM) tråkiga politiktjat. Självklart får vi gärna fota Maggio, hashtagga och twittra ut – ty det viktiga är ju att visa att vi varit där, innehållet är av mindre betydelse.

Oron i uppsåtet bakom det här samarbetet mellan Malmö stadsteater och Medborgarbandet är ärlig nog, och visst svänger det rätt duktigt vid åtskilliga tillfällen, men det är också rejält spretigt med en högst varierande bärighet. För 18-åriga förstagångsväljare har det sina poänger att trumma in samma tes om demokratins betydelse, draperad i nutidens elektroniskt färgade sound, men i längden hamnar komplexiteten på efterkälken.

Bästa sekvensen är satiren med det nybildade partiet Tyst kupé, som siktar in sig på den tysta majoriteten. Här fogas, i stället för att leverera ett obeslöjat peppande budskap, en underliggande mening in – som pekar mot sociala tendenser och rörelser i svensk historia och samtid. En svensk tiger, hette det under krigsåren, men nu är det dags att sätta ner foten – mot såväl mobilpratare i tysta vagnen som misshagliga objekt i övrigt.

Efterföljande låten ”Ligg lågt” – en Hot chip-cover med svensk text av Bob Hunds Thomas Öberg – spinner vidare i samma ironiska anda och exploderar senare i visuellt effektfulla ”Blodet måste flyta”, där Öberg förvandlas till ett nyfött och diktatoriskt kärleksbarn till Demokratin och Populismen; han frossar vampyrlikt på Demokratin, lämnar honom blödande och sporrar massorna till kaotiskt gatuvåld.

Om man försöker förändra publiken med popmusik, ja då är det bäst att göra det med eftertryck – och en röst som kan förflytta både själ och kropp. Föreställningens absoluta höjdpunkt är när Kristin Amparo med berggrundsstark stämma sjunger sin egen låt ”Jag står inte ut” – hon släpper in befriande poetiska nyanser i en diskussion som annars riskerar att bli för ytlig: ”Världen blöder genom mina vener /…/ ur min lunga dras en sista vind.” Fast hon kontrar trots allt hoppfullt i föreställningens allra sista nummer ”Det är vår tid nu”, med hela ensemblen som stödtrupp.

Nina Persson och Angelica Radvolt med Thomas Öberg i bakgrunden i ”Vinnaren tar allt”.
Foto: Mats Bäcker
Thomas Öberg, Kristin Amparo och Nina Persson på scen.
Foto: Mats Bäcker

Teater

”Vinnaren tar allt”
Text & musik: Gertrud Larsson, Åsa Asptjärn, Nina Persson, Thomas Öberg, Jenny Wilson, Emil Jensen, Athena Farrokhzad, Carolin Dahlman och många fler.
Regi: Hugo Hansén
På scen: Nina Persson, Thomas Öberg, Moto Boy, Kristina Amparo med flera.
Premiär på Hipp, Malmö i fredags, 9 mars. Spelas till 25 april