När Las ger falsk trygghet
Lagen om anställningsskydd, Las, är en evighetsfråga i svensk politik. Det tycks den fortsätta att vara. Det är en av de frågor där stödpartierna Centerpartiet och Liberalerna står längst ifrån regeringen. Ändå blev omstöpning av Las med fler undantag i turordningsreglerna och lägre kostnader för uppsägningar en punkt i januariöverenskommelsen. Socialdemokraterna var förstås smarta nog att foga in en gummiparagraf om att en ”grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter upprätthålls”.
Utredningen hann därför inte presenteras förrän arbetsmarknadsminister Eva Nordmark – plockad dit från ordförandeposten i tjänstemannafacket TCO – förklarade att dess krav om att undanta fem personer från turordningen i mindre företag upp till 15 anställda var att ge ”kraftig slagsida till arbetsgivarnas fördel”.
Det kommer knappast som någon överraskning. Liberalerna och Centerpartiet kan förstås ha inbillat sig något annat, men att det skulle sluta någonstans på det här viset en bit in i mandatperioden hade de flesta räknat ut. Januariöverenskommelsen gjorde att regeringen kunde tillträda och köpa tid, snart är mandatperioden halvvägs. Ju längre tiden går desto mindre meningsfullt blir det med regeringsavsättning och extraval. Coronakrisen har knappast gjort det mer lockande för någon att ”ställa till med oreda”.
Därför är det högst tveksamt om denna sönderslitning av januariöverenskommelsen får någon annan effekt än att samarbetet haltar i mål till näst val. Då bör åtminstone Liberalerna ha hittat hem till vänster eller höger för att ha en chans att kliva över riksdagsspärren.
I sakfrågan finns det sätt som gör att de mindre arbetsgivarna får större möjlighet att anpassa personalstyrkan efter de affärsmässiga behoven. Den balans mellan arbetsgivare och arbetstagare som Eva Nordmark talar om är viktigt. Men det blir en delvis falsk bild när alla arbetsgivare likställs. Företag är som regel inte lika med Volvo eller Scania. Även företag med 50-100 anställda är ofta familjeföretag som inte har förutsättningar att klara större nedgångar utan knivskarpa åtgärder. Det avgörande för överlevnad på marknaden är att kostnaderna inte blir för höga för att behålla rätt personer på nyckelpositioner.
Ska anställdas rätt stärkas måste det istället göras på individuell basis, med staten och försäkringssystem som främsta garant. För anställda bör arbetslöshetsersättningen ha tydlig koppling till tiden som anställd, där många år i arbete – inte med nödvändighet hos samma arbetsgivare – ska ge avsevärt högre ersättning under längre tid än för den med några få år i arbete. Det ska vara kopplat till rätt (och krav på) att studera vidare och utveckla sin kompetens med bibehållen hög ersättning om man har mer än ett visst antal år kvar till normal pensionsålder.
Det finns sätt att göra det lättare för fler som förlorar jobbet att ställa om och komma i nytt arbete som inte försvagar några egentliga rättigheter, men som samtidigt gör det enklare att vara företagare i Sverige. De fastlåsta positionerna i gamla konflikter gör att de möjligheterna missas.
