Annons
Ledare

Se inte Sverige genom amerikansk lins

Det är lätt att fascineras av upplopp i USA. Men medier, politiker och forskare bör ägna sig mer åt Sveriges avgörande problem och inte måla upp rasismen som grunden för dem.
Publicerad 3 juni 2020
Detta är en ledarartikel som uttrycker Ystads Allehandas politiska linje. Ystads Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Blågult måste klara sig mer på egna meriter.
Blågult måste klara sig mer på egna meriter.Foto: Pontus Lundahl/TT

Svenska medier ägnar stor del av sin tid åt protesterna och upploppen i amerikanska städer, som utlöstes av en polismans dödliga våld mot George Floyd i Minneapolis. Det är på många sätt en förståelig prioritering. När maktförhållandena i världen skiftar – USA har en oberäknelig president och landet uppvisar inre splittring – är det viktigt att skildra vad som händer där.

Samtidigt kan det vara bekvämt att ägna mycket tid åt att titta på USA och hur tokigt det har blivit. Se där, något att enas kring, även att skriva opinionsartiklar om fast utsikten för att påverka någon opinion på andra sidan Atlanten är obefintlig.

Annons

Sverige har både akuta och mer långsiktiga problem. Det faktum att USA inte är en självklar hand att hålla fast i gör bara den saken än angelägnare. Sverige har haft sin beskärda del av grov brottslighet: mord med skjutvapen och kniv, bomber som sprängs vid flerbostadshus, bilar som brinner, rån mot ungdomar, extrema religiösa/politiska rörelser och organiserad brottslighet med så djupa rötter att inte ens riktade polisinsatser räcker för att gräva upp mer än en bråkdel av dem. Sverige har växande kulturella och ekonomiska klyftor, med stora skillnader i utbildningsnivå och i inkomster från arbete.

En del av det kan på ytan påminna om USA. I den amerikanska analysen är tanken att historisk rasåtskillnad har präglat samhället och lever vidare än i dag. Det har varit ett nödvändigt sätt att hantera de historiska omständigheterna kring slaveriet, det långa förtrycket och diskrimineringen av afroamerikaner. Men baksidan med att se allt i nyanser av hudfärg och etnicitet är också stor.

Och att lägga över ett sådant strukturellt rasistiskt raster över Sverige som förklaringsmodell till sociala skillnader här leder helt fel. Det skapar en absurd fixering vid hudpigment och ursprung som är direkt skadlig. Sveriges ekonomiska tillväxt och dess fördelning har en annan bakgrund än den i USA. Sverige var ett fattigt utvandringsland som under några decennier slog om från ett enkelt bondesamhälle med stora klasskillnader till en industrination med världsledande jämlikhetsambitioner. Fördomar och rasism fanns självfallet i detta Sverige, precis som överallt i världen. Men Sveriges framväxt som modern nation är inte sammankopplad med något utbrett strukturellt rasistiskt förtryck. Den historiska konflikten i Sverige handlade om stora ekonomiska skillnader i en etniskt och kulturellt homogen befolkning. Den känsla av enighet som växte fram handlade om ett samhälle där även den som växt upp under enkla förhållanden kunde ta sig framåt och uppåt.

Att det sammanhållna landet byggde på en homogen grupp i en stark nationalstat förbisågs under lång tid som en detalj. Den framgångsrika modellen med jämlika individer under en stark stat troddes lätt kunna expanderas och översättas till ett växande mångfaldssamhälle. Det visade sig dock att det är skillnad mellan att integrera arbetskraftsinvandrare från Europa mot att ta emot krigsflyktingar och ekonomiska migranter med annan religiös och kulturell bakgrund, ofta med låg utbildningsnivå. Samhället har på några decennier blivit mer segregerat och klyftorna allt svårare att hantera.

Sverige hade goda avsikter. Välkomnandet av nya människor var ett erbjudande om att komma till ett välordnat land med omfattande fri utbildning, sjukvård för alla och utvecklat socialt skyddsnät. Ingen tvingade hit någon i bojor för att leva under ett vitt patriarkalt förtryck.

Att överföra förklaringsmodeller från ett stort land med en verklig historik av rasåtskillnad, att importera begrepp som ”rasifierad” och att återföra rastänkande på svenska universitet, att hävda att man som ”rasifierad” är så strukturellt missgynnad och nedtryckt av ”den vite heterosexuelle mannen” att det kväver ens livsmöjligheter gräver bara djupa diken mellan människor.

Ska man finna enighet och skapa sammanhållning i det nya Sverige måste den historiska insikten om vad och vilka som byggde landet bilden finnas med. Många svenskar har starka band till människor som en gång levde i Fattigsverige och var med om att förvandla det. De flesta etablerade svenskar är starkt medvetna om att Välståndssverige inte kom gratis, tacksamheten mot tidigare generationer lever, och få upplever att de har fått sin ekonomiska trygghet gratis.

Bli därför inte överraskade av att många slår bakut när de påstås ha fått allt de äger främst tack vare en viss ton i hyn, sin könstillhörighet eller medlemskap i en strukturell förtryckargrupp med givna privilegier. Det gör dem helt enkelt, på goda grunder, förbannade.

Sverige präglades under flera decennier av utgångspunkten att människors yttre attribut som hudfärg är något att bortse från när man värderar dem. För en bred majoritet blev det också en självklarhet, rasismen drevs ut från det offentliga rummet, acceptansen för den försvann i de flesta större sociala sammanhang. Att arbeta vidare med den utgångspunkten vore betydligt mer konstruktivt och helande för det svenska samhället än att överföra rasmotsättningar i USA till Sverige.

Då går knappast heller vägen fram via universitetskurser och politik med utgångspunkt i strukturellt förtryck och rasidentitet, det odlar snarare offermentalitet och konflikt. Är det något Sverige ska lära av USA är det att om det etableras en bild av att samhället är strukturellt byggt för att förtrycka vissa grupper så fyller det på en krutdurk som kan explodera med stor kraft. Då blir alla förlorare.

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons