Sverige behöver en kompetensplan
När någon ställer frågan om hur en verksamhet ska förbättras blir svaret ofta: omorganisation. Det gäller i smått och i stort. Och visst kan det vara så att det kan finnas förbättringspotential i en kedja av produktion och tjänster. Till exempel kan någon komma på att det är smartare att lägga möbler i platta paket, låta kunderna hämta dem direkt från ett lager och sedan köra hem för att skruva ihop hyllan och soffbordet på plats i vardagsrummet.
Men de stora gigantiska innovationshoppen på strukturnivå är sällsynta. Ofta handlar organisationsförändringar om att centralisera eller att decentralisera funktioner. Den som har varit med några år vet att det också går i cykler vad som är modernt för tillfället: ibland är det samordningsvinster som ska skapas och ibland är det överbyggnadskostnader som ska kapas.
Alla vet också vilka för- och nackdelarna är. Centralisering betyder att besluten tas på en plats och att de genomförs i hela verksamheten alldeles oavsett om de är bra eller dåliga. Resultatet blir jämnbra eller jämndåligt. Decentraliseringen innebär att beslut blir olika. Det betyder också olika utfall: en del blir riktigt bra, annat blir riktigt dåligt.
Dock finns det en sak nästan alla organisationer har gemensamt; att rätt person finns på rätt plats är en förutsättning för att saker ska fungera som tänkt. Det hjälper inte att någon organiserar kön till bilverkstaden i ett perfekt bokningssystem om det sedan är Kalle Snedskruvare som får uppdraget att byta tändstiften.
När sjukvård, utbildning, försvar och andra centrala offentliga samhällsfunktioner diskuteras hamnar fokus gärna på hur allt ska organiseras. Regioner eller statligt huvudmannaskap för sjukvården? Friskolesystem eller inte? Natomedlemskap eller inte? Avreglering eller påreglering?
Men vad hjälper omorganisationerna om det inte finns tillräckligt med kvalificerad sjukvårdspersonal, lärare och befäl? Föga, eller inte ett skvatt. Det gäller i hela samhället. Sverige kan inte ligga i topp i teknikutveckling, jobbskapande och ekologiskt hållbar ekonomisk tillväxt om det inte finns tillgång till all den kompetens som krävs för att upprätthålla det.
Så vad göra? Jo, det finns en hel del. Till vissa delar handlar det om organisation, trots allt. Men huvudsakligen gäller det att samhället koncentrerar sig på en huvuduppgift: att se till att tillräckligt många människor skaffar sig den kompetens som krävs inom olika områden, och att de dessutom får uppdatera den längs vägen.
Det betyder inte att alla ska bli läkare, ingenjörer, sjuksköterskor och lärare. Men det betyder att det offentliga ska koncentrera sina resurser till att få så många som möjligt att välja de yrken, de kompetenser, som samhället är i störst behov av. Yrkes- och hantverksutbildningar måste uppmuntras i alla ändar. Samhället ska betala utbildning och vidareutbildning, arbetsgivarna ge god lön och skatten hållas på rimlig nivå för dem som skaffar sig eftertraktad yrkeskunskap.
Det ska inte misstolkas som att den klassiska skolningen ska nedvärderas – tvärtom måste den lyftas in i fler former av utbildningar. Men det betyder att skattebetalade utbildningar i betydligt högre grad anpassas efter samhällets behov. De ideologiserade fluffet som allt mer lägger sig över högskolor och universitet får obefintlig plats i den skattefinansierade arenan. Försörjning via passivt bidrag för vuxna blir extrema undantag, alla ska in på kompetensstegen, det lägsta steget är alltid en början för vidare kliv uppåt.
Ja, så kan en kompetensplan för Sverige se ut. Eller så kan de som bestämmer fortsätta på inslagen väg, starta ytterligare myndighet och hitta på en ny tramsskatt. Det skapar också jobb. Åt en mängd byråkrater. Dessvärre skapar det varken värde eller opererar några höfter.
