Tomteregeringen
Finansminister Magdalena Andersson (S) är tydlig i intervjun i Dagens Nyheter (22/12). Att komma till Sverige för att söka asyl är inte att rekommendera: ”Det blir inte bra för de människor som kommer hit och det blir inte bra för samhället i stort heller”.
Andersson fortsätter: ”Vi skulle tidigare ha varit tydliga med att vi inte kan ha ett större mottagande än vad samhället klarar av att ta emot.”
Det är en brutal vändning i retoriken. Nu uppmanas även människor med asylskäl att inte komma till Sverige, eftersom vi är så dåliga på att ta emot dem. Det har inte gått många dagar sedan statsminister Stefan Löfven i Aktuellt fick försvara att människor utan asylskäl, även de som inte uppgett rätt ålder eller bakgrund för Migrationsverket, får stanna i Sverige om de studerar vid gymnasiet. Det medan de vuxna som uppgett rätt ålder redan fått lämna eller inte omfattas av erbjudandet.
Magdalena Andersson gör med sitt uttalande tydligt att den generositeten har ett pris som andra får betala. Kom inte hit, är budskapet – eller ”signalen” som det numera heter.
Men nu träder en annan del av regeringen in i bilden. Utbildningsminister Gustav Fridolin, tillika språkrör i Miljöpartiet, förklarar att Magdalena Andersson inte uttalar sig för regeringen. "Hennes uttalande får stå för henne, men jag är beredd att försvara den svenska modellen att vara ett öppet land” säger Fridolin (DN/TT 22/12)
Fridolin menar alltså att finansministern inte uttalar sig för regeringen, utan som Magdalena Andersson. Huruvida Gustav Fridolin uttalar sig som utbildningsminister och därmed regeringen, eller som språkrör för Miljöpartiet eller som blott Gustav Fridolin vet ingen utom möjligen Fridolin själv.
Klart är att S/MP-regeringen inte behöver någon yttre kraft för att åstadkomma regeringskris. Det sköter man så bra själva. Stefan Löfven får i tv förklara de eftergifter hans nydanska socialdemokrater måste göra för att blidka ett av svekdebatt sargat miljöparti, samtidigt som han gör allt för att återvinna SD-väljarna i LO:s medlemsskara. Inte ens LO:s utlovade 30 miljoner kronor av medlemmarnas pengar till S-valkampanjen lär hjälpa för att reda ut den härvan för väljarna.
Moderaternas omsvängning från Reinfeldts Öppna hjärtan har skapat en uppslitande debatt i moderata och liberala läger. Socialdemokraterna har däremot en tradition av att kunna göra totala omsvängningar utan att det uppmärksammas särskilt. Så var det under Ingvar Carlssons tid när hans regering plötsligt den 13 december 1989 fattade det så kallade Luciabeslutet. Sverige skulle inte längre ta emot flyktingar av humanitära skäl, utan endast dem som uppfyllde flyktingstatus. Beslutet var riktat främst mot de många bulgarienturkar som under det året kom till Sverige.
Likadant är det nu. Stefan Löfven gick från att inte bygga murar till att i riksdagen 11 oktober förklara att ”Vi har lagt om den flyktingpolitik som var ohållbar och som grundades under den borgerliga regeringen."
I riksdagsdebatten glömde dock Stefan Löfven bort med vem Alliansregeringen slöt den överenskommelse han numera kallar ohållbar. Det var med Miljöpartiet, Stefan Löfvens regeringskamrater.
Och nu står han där själv med ett politiskt inbördeskrig på halsen. Kritik inom socialdemokratin mot hastiga omsvängningar i känsliga frågor är man van att hantera internt. Men med en grön frifräsare i gruppen uppstår plötsligt svårigheter. Såren öppnas för offentlig beskådan.
Det luktar åter regeringskris i Sverige. Det är nästan något av en jultradition vid det här laget.
