Bo Pellnäs: Ge oss en nationell räddningsledare
Vårt administrativa och erfarenhetsmässiga arv hindrar oss från att få fart på ekipaget. 200 år av fred har satt sina djupa spår. Ingen minister kan ge order till sina myndigheter. Inom regeringen är revirtänkandet starkt. Alltför många problem kräver sammanträden mellan departementen, ofta utan att beslut kan tas.
Två beslutssituationer som regeringen ställts inför mellan år 2004 och 2020 var först Tsunamikatastrofen och senare den stora skogsbranden i Västmanland. Det som förenar dem är att beslutsfattare på central nivå sent förstod vad som hände. Tsunamikomissionen, där jag var medlem, konstaterade att regeringen saknade en krishanteringsenhet och att en sådan måste finnas hos statsministern om beslut skulle kunna tas tillräckligt snabbt och få ett genomslag. Vårt förslag mötte motstånd på flera håll, bl.a. hos Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB). Den är på flera sätt en organisatorisk koloss på lerfötter, utan egentlig makt att utfärda anvisningar till de självständiga myndigheterna. MSB fruktade nu att ytterligare försvagas av en krisledningsenhet hos statministern.
Nu kom en sådan enhet ändå till stånd under regeringen Reinfeldt. Men det skedde utan entusiasm. Man kan bara förmoda att ett aldrig kuvat motstånd överlevde inom de departement som var mest berörda. När Löfven så flyttar ut den till Justitiedepartementet är det nog för att få lugn och ro i huset, men säkert också för att inte personligen hamna i alltför tydlig ansvarsposition, när något politiskt besvärande dyker upp.
Skogsbranden påvisade med alltför önskvärd tydlighet centralmaktens problem att agera när mer än en region eller länsstyrelse blir berörd. Hade man omedelbart klarat ut ett tydligt befälsförhållande hade förloppet kunnat bli annorlunda. Nu finns möjligheten att utse en nationell räddningsledare som sannolikt helt lagligt kan ges stora fullmakter. Men detta är fortfarande ett politiskt tabu.
Under Covid-19-pandemin avslöjas helt oavsiktligt regionernas inkompetens att hantera den situation de själva försatt sig igenom genom att inte anskaffa tillräckliga lager av materiel, mediciner och narkosmedel. Chefen för Socialstyrelsen talade länge och väl i radio om hur bra fyra regioner med central medverkan hade samarbetat och enats om gemensamma inköp och fördelning av materiel till dem med störst behov. Sammantaget alltså förkrossande argument för en statlig styrning och regionernas avskaffande!
Att intensivvården har fungerat beror nog på att regionalpolitiker, som annars alltid lägger sig i allting, inte vågat agera i en kris som så tydligt bara kan skötas av professionen.
Bo Pellnäs
