Strukturer är ingen ursäkt

Det finns dock ett logiskt problem. Det är att likvärdighet främst kan mätas på ett sätt: genom att titta på hur utfallet blir i form av skolresultat, utbildningsnivå, inkomstnivå, bostadsort, förekomst i straffregister med mera. Allt på gruppnivå. Då blir resultatet ofta att politik som strävar efter ökad ”likvärdighet” i själva verket utformas så att utfallet jämnas ut. Jämnare utfall åstadkoms enklast genom att hålla tillbaka dem som annars hade stuckit iväg, kunskapsmässigt eller ekonomiskt.

Med säkerhet blir några förlorare på det, för det gemensammas bästa. Mer osäkert är om någon verkligen blir vinnare.

Det är alltid enkelt att på ytan tro att alla som nått framgång har hamnat där de är av lyckliga omständigheter. Gör man strukturer till alltings förklaring är män i medelåldern av svensk härkomst med hög inkomst, över medellängd och ljusa hudpigment vinnare enbart på grund av att gången har krattats just för dem.

Tanken saknar inte grund, strukturer av olika slag finns alltid som bidrar till att ge vissa människor försprång framför andra. Den mest uppenbara är att människor som liknar varandra kommer att söka sig till varandra. Människor med liknande intelligensnivå, intressen, drivkraft och värderingar kommer att festa tillsammans, flytta ihop, skaffa barn och föra både gener, värderingar och ekonomiska förutsättningar vidare. Om det är något fritt val som segregerar är det partnervalet. En effektiv åtgärd för mer jämlikhet vore således att förbjuda fri parbildning och lotta ut vilka som ska leva ihop.

Det vore samtidigt det auktoritära samhällets totala seger. Vi gör därför bäst i att avstå från en sådan jämlikhetsreform.

Men är verkligen förutsättningarna att lyckas i Sverige för ett barn i ett hyreshusområde i miljonprogrammet idag så väldigt mycket sämre än för 30 eller 40 sedan? Och var det bara rekordår från himlen som gjorde att arbetarungar i tidigare generationer, i ett samhälle som verkligen präglades av klasskillnader, byggde ett bättre liv för sig och sina barn? Eller var det något annat som var huvudförklaringen?

Om var och en tänker tillbaka på den egna skolgången och vilka som gick vidare med på olika sätt lyckade karriärer – ytligt lyckade, den verkliga lyckan är svårare att veta något om på individuellt plan – var är det då som präglar dem som senare utmärkte sig? Är det främst att hela buffén låg uppdukad framför just dem? Eller är det att det fanns vissa inre egenskaper som gjorde att de personerna tog sig framåt? Gör en egen miniresearch och fundera. Vilka var de där som fick allt gratis? Fanns de verkligen?

Kanske finner du att han som stakade sig igenom högläsningen till allas plåga, främst den egna, utvecklade en muntlig social förmåga som gjorde att han klättrade högre i näringslivet än någon av de flytande snabbläsarna? Är det kanske så att den blyga flickan du senare förstod kom från ett missbrukarhem pluggade hårdare än alla andra och erövrade både doktorshatt och professorstitel? Blev den frånvarande lastbilschaufförens och dagisfrökens son toppadvokat? Förresten, minns du vilka som alltid sommarjobbade och vilka som inte gjorde det? Vilka som engagerade sig ideellt? Vilka som tränade ett pass simning varje morgon före skolan? Går det att ana något samband mellan det och hur det gick med utbildningsframgång och arbetsinkomster senare i livet?

Samhället kan och ska sträva efter att varenda unge ska ha möjlighet att bli en fristående, självförsörjande och ansvarstagande vuxen. Men det blir möjligt först om man erkänner att de mesta av de möjligheterna kommer inifrån, av drivkrafter och förmågor som är medfödda. Det bästa omvärlden kan göra för att hålla dem vid liv hos så många som möjligt är att ställa krav och ha höga förväntningar både i skolan och utanför. Det behövs vuxna som tar kommandot och inte ursäkter oacceptabelt beteende med olyckliga omständigheter för just den individen eller gruppen. Och varför inte någon som pekar på att där framme finns historiskt många möjligheter för alla: en meny av möjligheter till bekostad utbildning och massor av yrken att vara stolt över.

Att däremot hela tiden tala om att strukturerna ändå krossat all rättvisa, att det bara är den etablerade svenska klassen som kommer att ta allt det härliga, att resurserna alltid är för små för att kompensera allt elände – det är att förklara för varje tjej och kille att din dröm är omöjlig och din drivkraft meningslös. Om det är skadligt på individuell nivå, förstå då vad det gör för ett helt samhälle. Ett land som byggt sitt välstånd på att småbrukare och arbetare inte skyllde på omständigheterna borde veta bättre.