Nils-Eric Sandberg: Folk bor inte i sina aktieportföljer
Måste fastighetsskatten höjas? Alltfler önskar det. Tankesmedjan Fores argumenterar för det. Ekonomerna Åsa Hansson och Andreas Bergström gör likadant i en artikel i SvD (1/4). Lundaekonomen Erik Norrman föreslår en mer sofistikerad variant i Ekonomisk Debatt (2020:2).
Huvudargumentet är att den begränsade fastighetsavgift vi har sedan 2008 är regressiv; hus med lägre taxeringsvärde betalar högre skatt, som andel av taxeringsvärdet, än hus med höga taxeringsvärden.
OK, det kan vi se som ett problem. Men lösningen behöver inte ligga i höjd fastighetsskatt - den kan lika gärna vara en sänkning av dagens skatt på hus med låga taxeringsvärden.
Och varför ska fastighetsskatten ha en fördelningsfunktion? Sverige har världens mest extrema fördelningssystem: facken har pressat ihop lönerna; ovanpå det har vi världens högsta marginalskatter; vi har en enormt stor sektor av skattefinansierade offentliga tjänster. Räcker inte det?
Skatteomläggningen 1991 ledde till en våldsam höjning av skatten på byggande och boende. Statens netto mot bostadssektorn ökade med drygt 50 miljarder, enligt en utredning jag gjort.
Förklaringen: skatteomläggningen planerades av tre utredningar som inte var synkroniserade. Utredningen om konsumtionsskatt ansåg att bostäder var konsumtion och skulle momsbeskattas. Utredningen om kapitalskatt ansåg att bostäder var kapital och skulle beskattas som kapital. Finansdepartementet tyckte att båda förslagen var bra. Alltså blev bostäderna beskattade både som konsumtion, och som kapital.
Debatten handlar bara om fastighetsskatt. Den borde handla om den totala skatten på småhus: byggmoms; skatt på köp: skatt på inteckningar; fastighetsskatt; skatt på el; moms på elskatten; moms på renhållning; reavinstskatten när huset säljs.
Reavinstskatten på bostäder är nog den mest irrationella skatt vi plågas av i Sverige. I hela industrivärlden har bara Portugal och Sverige evig reavinstskatt på bostäder. När en bostad säljs har värdet stigit. Men också värdet på ersättningsbostaden har stigit. Så vinsten måste finansiera den nya bostaden, eller den höga hyran för en hyreslägenhet. ”Vinsten” är alltså inlåst i bostadsmarknaden. De enda som får ut sin reavinst är de som börjar bo i tält.
Kraven på höjd fastighetsskatt har som utgångspunkt att den egna bostaden primärt är en kapitalplacering. Det stämmer endast för det försvinnande fåtal som hyr ut sin bostad i andra hand. Och de betalar redan hög skatt på den intäkten. All annan fastighetsskatt betalas ur arbetsinkomsten, eller pensionen. Därmed är det logiskt omöjligt att finansiera sänkt skatt på arbete med höjd fastighetsskatt.
Bostaden är ingen kapitalplacering. Folk bor inte i sina aktieportföljer.
Både Fores och Erik Norrman argumenterar för en ”rättvis” fastighetsskatt. Men begreppet ”rättvis” är så vagt, så mångtydigt och så missbrukat att det inte passar i en ekonomisk analys med rimliga krav på stringens i begreppen.
Nils-Eric Sandberg är publicist i ekonomiska och filosofiska ämnen.
