Frifräsarvänstern är nya SD

Men att se målet är inte samma sak som att ta sig dit. SD kan mycket väl snabbt tappa i relevans, precis som Dansk Folkeparti gjort på andra sidan sundet. I Coronakrisen syns inte SD. Och SD har samtidigt svårt att visa styrka där partiets resa började: lokalt och regionalt. Som största parti i Trelleborg valde man att underordna sig M och KD och släppte fram dem till styret. I Landskrona har SD hamnat i skymundan under en liberal som fokuserade på medborgarnas vardagsproblem: Torkild Strandberg. I Hörby har SD tagit styråran men farit ut i djupa vatten med extrem tjänstemannakarusell och fientlig attityd till journalister som vill ta del av offentliga handlingar (Peter Kadhammar, Aftonbladet 4/3) Möjligen är Sölvesborg under Louise Erixon platsen där SD lyckas etablera sig som det nya lokala maktpartiet. Men det huvudsakliga intrycket är att SD inte har klarat av att förvalta väljarförtroendet i den del av landet där partiet en gång slog rot på allvar. Då kan också väljarraset komma snabbt.

SD växte när Socialdemokraterna övergav den gamla klassanalysen och allt mer blev till en identitetspolitisk akademisk finklubb. S tappade stora delar av sin gamla bas, främst bland männen. Det finns inom socialdemokratin en kamp om vilket håll partiet ska ta, där fajtas även de ideologer som vill föra partiet åt det traditionella hållet, mer inriktat på en stark nationell välfärdsstat med arbetaren i fokus. Men då ska ett helt maktparti som i dag är så involverat i den genus- och identitetspolitiska analysen vrida om ratten och hitta vägen tillbaka till att bli en arbetarrörelse på riktigt. Det är en mycket svår manöver. Samtidigt talar konkurrenten Vänsterpartiet ofta om kvinnorna i Kommunal, men har besvärande svårt med att se hedersförtryck och kulturkonflikter, och har främst sin givna ideologiska hemmabas bland teoretiska genusstudenter.

Därför finns en öppning för en ideologiskt driven populistisk arbetarvänster med fokus på nationen, för hård integration, minskad invandring, stark välfärdsstat med höga skatter och kritik mot maktetablissemanget.

Precis som för SD kan de lokala etableringarna bli vägen framåt. Men inte självklart genom ett nystartat parti med riksdagsambitioner, utan först genom etablering av fristående lokala vänsterpopulistpartier.

Ett sådant exempel är Markus Allard som med Örebropartiet har satt en rejäl blåslampa under de traditionella partiernas styre. Den tidigare lokale Ung Vänster-ordföranden uteslöts efter att ha gett tummen upp på facebook till Revolutionär Kommunistisk Ungdom. Istället bildade Markus Allard Örebropartiet, bland annat tillsammans med den omskrivne före detta Örebropolisen Peter Springare. Allard är känd för att skälla ut övriga representanter i kommunfullmäktige för allmänt slöseri och för finansiering av islamism. Han skrämmer sina motståndare för att han är en skicklig populist och vet att utnyttja det. När Allard talar till fullmäktige i Örebro når han via klipp från webbsändningarna också ut till en bredare publik i Sverige med sin fräna kritik mot makten.

Markus Allards ambition är att bygga något nytt för riksplanet, men han tror på att göra det genom lokala partier. I en lång intervju i podden Dekonstruktiv kritik förklarar Allard sin syn och det egna partiets syfte: ”Lösa konkreta problem på ett sätt som jag tror kommer folkflertalet till gagn” ”Vi skiter i vänster-höger-dravlet.”

Det är i sig inget nytt, tvärtom är det så det brukar låta från utmanarpartier. Men tillhörigheten till vänster behöver ingen tveka om. Inte heller att det handlar om att bygga nationen enligt gammalt välfärdsstatsmönster på sekulär bas. Om islamism säger Allard exempelvis: ”Be hemma hos dig men kom inte och smeta det på majoritetssamhället.” Han attackerar slöseri i det offentliga, ifrågasätter att resurser läggs på HBTQ-certifiering och offentlig konst när det är vård och beredskapslager man ska satsa på. Fri tandvård är givet i Allards Sverige. Det egna kommunalrådsarvodet på riksdagsledamotsnivå – Örebro har 13 kommunalråd från åtta partier (!) – vill han halvera.

Det är enkelt att se potentialen i att plocka upp vänstersinnade väljare i traditionella arbetargrupper med sådan politik och argumentation. Styrt eller inte från Örebro är det en rimlig prognos att det kommer att dyka upp fler politiska försök på liknande tema.

Dennis Andersson, tidigare ledare för den lilla politiska sekten Kommunisternas lokalavdelning i Trelleborg, är en som har nosat upp denna ny politisk möjlighet. I Trelleborgs Allehanda (30/3) berättar han om det nya partiet ”Trelleborg för rättvisa” som tar avstamp i kritik mot den moderna vilsegångna vänstern:

”Vänstern har hamnat helt fel och vågar inte säga det självklara. Sverige har tagit ett gigantiskt ansvar och nu måste vi minska invandringen. Vi måste lösa våra integrationsproblem, sätta folk i arbete och lära dem svenska. Och vi hade inte haft någon arbetslöshet i dag om vi inte tagit in så mycket arbetskraftsinvandring från EU.” säger Dennis Andersson.

Om just Dennis Andersson kommer att lyckas är osäkert. Men klart är att den brist han ser i vänsterpartiernas förhållande till arbetarna är något som andra borde få upp ögonen för. Här finns möjlighet att plocka vänsterinriktade SD-väljare och gamla sossar och vänsterpartister som vill se mer kylig sekulär arbetarklasspolitik, en politik som riktar sig mot att stärka deras rättigheter och de egna ungarnas vardag i skolorna och de gamla föräldrarnas dito på äldreboendena.

Det sägs att det politiska landskapet har målats om. Glöm inte att det hela tiden finns nya konstnärer med ambitioner att ersätta de förra. Underskatta dem inte. Och liberaler bör främst lära sig en sak: våga tala till och för folket, de arbetande människorna. Det är dem ni måste vinna.